Vintersorg

Ödemarkens son

Vid ättelkullars horg, i sångarsmod och dyrkan
Av jordpuls bliver adlad en avskorlig vildmarkskung
En urtidskraft nu skänker den slagfärdiga styrkan
Till vist och aldrat sinne, förborgat i lekamen ung
Längs ydesnår och myrar med åska uti hjärtat
Dimmans följeslagare träder på florygg skör
Han skådar skändad mark, nu sinnet bliver svärtat
En själaklagan starkare än jättars kör

Ödemarkens son, från majestätiska nord
Ödemarkens son, svor en ed till sin fosterjord
Ödemarkens son, med stormens röst hörs hans strof
Ödemarkens son, omskaldad naturfilosof


Resan fortskrider, ledsagad av sin egen skugga
Över stenbackar och rösen mot fjärran horisont
Frihetsgill i själen, med medlen äro njugga
Fast rikedom är vyn, och födan i hans näverkont


För långväga vindar och regnbågens harmoni
I vördsam bugan
Han tämjer dess väsen med folklig magi
Där klippblock är självaste sockenstugan


Ödemarkens son, från majestätiska nord
Ödemarkens son, svor en ed till sin fosterjord
Ödemarkens son, med stormens röst hörs hans strof
Ödemarkens son, omskaldad naturfilosof


Lavformationer på hålstam och rot
En fägnad monumental
Eldfästningsböner invid bergets fot
Hörs i hans madrigal


Ödemarkens son, höglandets profet
Ödemarkens son, besitter utmarkens hemlighet
Ödemarkens son, vid ättekullarnas horg
Ödemarkens son, han är omnämnd som Vintersorg